Sverige står still

Hur har utvecklingen i Sverige varit de senaste fem åren? Du har det i tabellen nedan. Blå siffror för 2012 är prognos.

Bruttonationalproduktens tillväxt i procent finns i översta raden. Minns du att vi hade negativ tillväxt 2008 och 2009? Det pratas det inte mycket om men alla vet rekordsiffran plus 5,3 procent 2010 som ofta nämns. I genomsnitt var BNP-tillväxten dessa fem år 0,8 procent och nollprognosen för 2012 kan snart komma att få ett negativt förtecken om nedjusteringarna av olika bedömares prognoser fortsätter.

Vad vi har att röra oss med skall räknas per invånare. Rätt mått eller nyckeltal är BNP per invånare. BNP ska justeras med befolkningstillväxten. Den senare skall räknas av. Du har befolkningsökningen i rad två. Den ligger i genomsnitt i underkant av den genomsnittliga BNP-tillväxten om vi förutsätter att ökningen 2012 blir försiktiga 0,7 procent. 

Vi kan konstatera att Sverige ekonomiskt sett för närvarande står stilla. Vi pekar finger åt andra länder som har BNP-tillväxten under 2 procent och menar att det inte är en tillräcklig ekonomisk fart för att generera nya jobb och klara arbetslösheten. Hur är det i Sverige?

 Hur ser det ut långsiktigt?

Har Sverige en långsiktig ekonomisk tillväxt över 2 procent per år så att tillräckligt med jobb skapas varje år? I denna siffra ligger antagandet att den långsiktiga arbetsproduktiviteten växer med 2 procent per år. Det betyder att 2 procent av jobben rationaliseras bort varje år. Är arbetskraftsvolymen konstant så ökar arbetslösheten med 2 procent per år. Men med ett efterfrågetryck i ekonomin motsvarande en ekonomisk tillväxt på 2 procent så behålls full sysselsättning vid konstant arbetskraftsvolym. Givet att det rådde full sysselsättning i utgångsläget.

Nu har vi arbetslöshet i utgångsläget och speciellt hög är den för våra ungdomar. Befolkningen och därmed arbetskraften växer förmodligen i en takt i underkant av 1 procent, jmf tabellen ovan. Anta att produktiviteten växer med 2 procent per år. Då krävas en ekonomisk tillväxt på 3 procent per år för inte arbetslösheten skall öka. Helst skulle tillväxten behöva vara upp emot och över 4 procent per år för att också skapa jobb till alla arbetslösa.

 Sveriges genomsnittliga långsiktiga tillväxt de senaste 20 åren ligger på nivån 2 procent i snitt och justerat för befolkningstillväxten blir den bara cirka 1,2 procent. Produktivitetsutvecklingen är högre och logiskt sett ska Sverige ha en växande arbetslöshet och har det. Politiken att matcha de arbetssökande med hjälp av jobbcoacher fungerar inte då det helt enkelt inte finns en tillräcklig snabb tillväxt av nya jobb.    

Om det inte är fel på utbudssidan av arbetsmarkanden utan det är fråga om otillräcklig efterfrågan på arbetskraft, dvs för få jobb genereras, hur ska ekonomin stimuleras? Hur får man upp tillväxten?

Hur kan efterfrågan stimuleras?

Vilka delar av efterfrågan kan stimuleras? Det är bara två, konsumtion och investeringar. Konsumtionen är politikernas favorit då beslut får omedelbart genomslag i ökad disponibel inkomst eller ökat offentligt utbud till klart utskiljbara väljargrupper. Lika snabbt ger det utslag i opinionsundersökningar och vid val. Det jagas ständigt reformutrymme och för satsningar räcker oftast en inbillning om ett sådant.   

Investeringar har en helt annan karaktär. Mellan beslut och verkställighet finns en stor tidsmässig differens och väljarnas minne är kort. Satsningar genom investeringar kan inte räknas hem av de olika partiernas strateger i ökat antal röster. Därför är den gamla världens ekonomier underinvesterade och även är det så i Sverige. Lite snö och resenärerna fryser på perrongerna.

Sveriges läge unikt

Sverige är undantaget. Sverige har ordning på ekonomin men kan inte stimulera genom ökad konsumtion då det skulle kräva skattehöjningar. Däremot skulle Sverige kunna låna till massiva investeringar i offentlig infrastruktur men det sker inte av skäl som nämnts ovan. I stället sparar politikerna för att skapa ett reformutrymme för konsumtionsstimulanser till nästa val. Kommunalpolitikerna får ta hand om den ökande arbetslösheten och försörjningsstöden (som tidigare kallades socialbidrag) växer okontrollerbart i många kommuner. Makten går före välfärdsbygge och lokalpolitikerna får som vanligt ta konsekvenserna och framstår som de politiskt handfallna.

 Alltså! Investeringar ger tillväxt. Tillväxt ger framtida reformutrymme. Tyvärr är detta ingen acceptabel lösning för dagens medialt styrda kvartalspolitiker. Ordet tillväxt har också negativ klang i politiken. Fördelningspolitik, att ta från de rika (ofta skötsamma) och ge till de fattiga (ofta misskötsamma) ger rösterna. 

Hans Jensevik

Vi kan kommuner

En bov i dramat är systemet för utjämning av skatteintäkter och verksamhetskostnader mellan alla 290 kommuner. Det är ett långt drivet fördelningspolitiskt system med nackdelen att inte vara tillväxtneutralt. Det innehåller incitament som är tillväxthämmande. Nu syns det också i Svenskt Näringsliv årliga enkät om företagsklimatet i våra kommuner.

Vill du läsa mer finns här två länkar, en till Svensk kommunratings hemsida och till Newsmill.

www.kommunrating.se/index.php?page=9&lev=0&subpage=7

www.newsmill.se/artikel/2012/03/31/extrem-robin-hood-politik-sl-r-mot-landsorten
Vi kan kommuner
Hans Jensevik

Räntesnurror som företeelse är mycket vanliga och finns i stort sett överallt i vår ekonomi. Till och med vid arvskiften då tillgångar inte omedelbart kan delas är reverslån vanliga och det utgår ofta ränta enligt olika principer. Vad som sticker i ögonen är höga räntor på fiktiva lån som har tillkommit för att överföra stora värden mellan olika aktörer. Det är i det senare syftet som de även är vanliga inom kommunsektorn.

Täpps dessa möjligheter till på fel sätt kan det få stora konsekvenser för cirka hälften av Sveriges kommuner och även balansen i den svenska ekonomin då stora låneskulder skall positioneras om och sannolikt stora delar av de fiktiva lånens omvandlas till reella penninglån. I det senare fallet kan det bli stora undanträngningseffekter på den svenska finansmarknaden när kommunsektorn behöver låna mycket under kort tid.

Volymen förmedlade lån i våra 290 kommuner är 127,8 miljarder kronor. Summan av alla långa skulder är 128,8 miljarder kronor. Antalet kommuner med förmedlade lån är 172 och kommuner med förmedlade lån som är större än 10 miljoner kronor är 143 stycken. Det är många aktörer och stora belopp som skall hanteras då en lag som exempelvis gör ränteavdrag på fiktiva lån eller alla typer av förmedlade lån olaglig. Volymen fiktivt förmedlade lån är 42,1 miljarder kronor. Minst detta belopp kommer förmodligen att bli föremål för omdisponeringar. Siffrorna gäller för 2010 och är från Svensk Kommunratings kvalitetssäkrade databas genom jämförelse med alla kommuners årsredovisningar.

Det finns i princip två sätt att hantera dessa fiktivt förmedlade lån, endera lånar bolagen upp motsvarande belopp och levererar in till kommunen eller så väljer kommunen att omvandla dem till eget kapital i bolagen. I det första fallet får kommunen stora kassabalanser att hantera så de ger en god avkastning och i det andra fallet skall man ta ut en skälig avkastning på mycket stora volymer eget kapital i de egna ägda bolagen.

Vad händer i Sverige om kommunala bolag går ut och lånar upp 42 miljarder kronor som sedan kommunerna skall upphandla förvaltning av hos olika finansiella aktörer? Det är det mest troliga fallet. Politikerna vill kontrollera pengarna för att efterhand investera dem – förnuftigt. Det är inte särskilt attraktivt att binda dem som eget kapital i de kommunala bolagen då höga vinster i absoluta tal kommer att sticka avgiftskollektiven till dessa bolag i ögonen. Det kommer att vara politiskt svårt att få avkastning på kapitalet den vägen. Vi får en välkänd typ av debatt som till och med kan locka rikspolitiker att agera igen.

Vad är egentligen dessa 42 miljarder kronor i fiktivt förmedlade lån? Det tredje alternativet och det mest ekonomiskt robusta vore att se dessa 42 miljarder som den kommunala personalens framtida avtalspensionspengar, dvs som en likvid balanspost till kommunernas avtalspensionsskulder. Kommuner kan ”köpa bort” stora delar av sina pensionsskulder. Åter igen finns anledning och fråga var de kommunala facken är i denna fråga? Intresset för sina medlemmars framtida välfärd är minst sagt ljummet. 

En kommun som omvandlat förmedlade lån till eget kapital är Huddinge kommun. Det finns analysartiklar om detta i analystidningen Kommunexperten (6/2008 och 4/2010) som kan köpas på www.ehandel.kommunexperten.se/analyser.php.  Men det finns också en hel presskonferens inspelad på denna hemsida, se Skr play arkiv. Huddinges bostadsbolag Huge har hamnat i finansiella svårigheter och kommunen har ansett sig tvingad ta ”personalens avtalspensionspengar” för att öka bolagets egna kapital.

En kommun som föredömligt använt räntesnurror under flera år och blivit skuldfri är Östersund. Även för Östersund finns två analyser (3/2008 och 2/2011) som kan köpas på www.ehandel.kommunexperten.se/analyser.php och som beskriver hur Östersund agerat.

Hans Jensevik

Vi kan kommuner

Kunskap om kostnadspress
En av våra kunder hoppade av efter 15 analyser, 15 år i följd för två år sedan. De hade infört en vass organisatorisk lösning. Efter ett års paus är de tillbaka med kravet att vårens analys skall ha fokus på kunskap om kostnadspress. En ny organisation med samma personal innebär ingen förändring. En ny organisation blir bara vassare med tillskott av ny kunskap och förändrade attityder. Placera om personalen i nya rutor i en ny organisation räcker inte.

Vi samlade ihop artiklarna om ämnet kostnadspress i Kommunexperten och de var många. Nu finns en serie om tjugo bilder som visar allt vad som finns att tänka på vid kostnadspress. Bli inte orolig nu. Ökad kostnadseffektivitet är en del av kostnadspress. Det handlar om sätten HUR man kan göra.

Helhetsgrepp på läget
En annan kund i samma läge har tagit ett helhetsgrepp på läget. För några veckor sedan satte de alla arbetsledare på skolbänken för en analysdag om hur ekonomin såg ut och en genomgånga av vår utbildning i kostnadspress. Det gäller att både motivera (varför) och tillföra kunskap (hur).

Själva har politikerna just deltagit i en tvådagarskonferens tillsammans med analytiker från oss. De fick en fullständig genomgång av det ekonomiska läget för att i samsyn göra behövliga prioriteringar och ta med sig en läxa hem till tjänstemännen. Kommer läxan att genomföras? Vi vet i alla fall att kunskapen om kostnadspress finns hos tjänstemännen i kommunen.

Situationsanpassat ledarskap
Det är enkelt. Det finns två viktiga verb att jobba med vid situationsanpassat ledarskap, att vilja och att kunna. Det har väglett Svensk Kommunratings insatser i mer är tjugo år.

Du som politiker måste ha viljan. Vi tillför vår unika kunskap.

Hans Jensevik

Vi kan kommuner

”Hej!

Ursäkta det plötsliga meddelandet men jag har just spenderat en timme på Kommunratings hemsida, förträfflig information som jag dock inte har användning för annat än för att stilla min egen nyfikenhet. Så jag forskade vidare och såg att vi har en gemensam Facebookbekant i Xxxx Xxxxxxx. Världen är liten.

En liten tanke slog mig när jag tittade på Kommunrating, skulle det inte vara intressant, i ett marknadsföringsperpektiv, att göra en sammanställning av Sveriges kommuners skuld (både aktuella och framtida åtaganden) i en tabell och blanda in Europeiska länder i samma tabell? Hur många Grekland har vi Sverige? Hur många Luxemburg? Osv. Sammanställningen skulle sedan kunna presenteras på ett snyggt sätt och skeppas iväg till svenska dagstidningar som ett pressmeddelande. Förhoppningsvis skulle Kommunrating nå en ny och mångdubbelt större läsekrets.

Som sagt, bara en tanke. Jag är själv utbildad informator och sifferälskare, men har som hobby att kläcka idéer och söka sammanhang.

Mvh, Yyyyy Yyyyyy (fd. Uppsala, nu Tokyo)”

Nej, i Tokyo har du ingen användning för oss men om du kommer hem finns 290 kommuner för dig att lokalisera dig i och du verkar inte tillhöra de som kastar pil på kartan. En timma på våra hemsidor, för du kollade säkert ehandelsplatsen också, visar att du är en person som inte nöjer dig med information utan gärna tar steget in i kunskapsvärlden. På det sättet tillhör du en liten men också växande skara. Svensken i gemen förstår nämligen inte att skilja på informationsvälden och kunskapsvärlden. Men det vet du redan med din bakgrund som utbildad informatör.

Det är strategiskt ingen bra affärsidé för ett kunskapsföretag att göra för många besök i informationsvärlden där det mesta är gratis och inte alltid pålitligt för att inte säga ofta direkt lögnaktigt. Man måste ändå göra det för att hämta kunder till sin egen kunskapsvärld där tjänsterna har nyttig sanningshalt och man kan ta betalt. Man sticker ut lite i informationsvälden gratis och hämtar hem de aktörer som vill veta lite mer än andra och med sin kunskap ”slå” marknaden.

Det du föreslår ovan gjorde vi för något år sedan. Vi publicerade med pressmeddelanden alla kommuners kommunskulder och pekade ut Greklandskommunerna. Jag fick även in en artikel i Dagens Industri (2011-01-12). Det är därför du nu kan använda begreppet svenska Greklandskommuner på ett meningsfullt sätt. Vi sätter standarder.

Vad vi nu sticker ut med i informationsvärlden för att attrahera kunder är vår heta ratinglista men den kommer inte heller att vara gratis så länge till. Vill du läsa vårt senaste nedslag i informationsvärlden så är det en artikel på Newsmill och kommunala pensioner. Länken är:

http://newsmill.se/artikel/2012/01/14/m-nga-kommuner-investerar-ihj-l-sig-och-andra

När du återkommer från Tokyo ska Du bo, äga fast kapital, villa, bostadsrätt, företagsfastigheter i kommen med rating A. Där är sannolikheten störst att du får uthållig god service. Du skall välja att investera i och utveckla långsiktiga affärsrelationer med sådana kommuner. Och vilka dessa kommuner är finns det numera kunskap om. Information räcker inte.

Sedan tror jag inte det kommer att stå informatör på ditt visitkort om tio år. De som inte tagit steget över till kunskapsvärlden kommer inte att tjäna några pengar.

Hans Jensevik

Vi kan kommuner

OK! Jag erkänner att Fredriks Reinfeldts artikel har retat upp mig och det beror på två formuleringar. Först rubriken, ”Stora utmaningar väntar nästa år” och för det andra längre ner i artikeln ”Därför inleder vi under 2012 en särskild tvåårig satsning på 6,3 miljarder kronor riktad till underhåll och investeringar inom väg- och järnvägsnätet”.

Det låter offensivt och bra men för en ekonom som vet att BNP är cirka 3 600 miljarder kronor så är 6,3 miljarder inte ens 2 promille av BNP (2 promille är ju 7,2 miljarder). Sverige behöver satsa i storleksordningen 1 procent av BNP eller 36 miljarder kronor per år under många år i framtiden för att åstadkomma en ekonomisk tillväxt som löser problemet med vår ungdomsarbetslöshet, som är högst i EU. När ilsknar de arbetsvilliga ungdomsväljarna till? Blir det före nästa val?

En kommentar från en vän var, ”Det klart att folk som står och fryser på perrongerna genomskådar Alliansens politik och förstår att 6,3 miljarder kronor inte löser några problem. Det är ju inte ens 1 promille till järnvägen något av de två kommande åren”.

Jag undrade var Juholt och de andra partiledarna i opposition var? Var de dummare än folket på perrongerna eller väljer de att inte göra politik? Sverige är ju det enda land i EU som har ordning på statsfinanserna och kan investera. Varför gör vi inte det?

När FUT-utredningen för några år sedan inventerade bidragen i detta land visade sig antalet vara i underkant av 300 stycken. På politiskt uppdrag samlades dessa i 59 bidragssystem. Det lät bättre och är det officiella värdet idag. Det skulle vara slut på det underförstådda politiska budskapet, ”Rösta på mig så får du bidrag!”

Ska vi fortsätta betala folk för att gå sysslolösa eller skall vi använda pengarna för investeringar? Det är den idag politiskt heta potatisen. Vilket parti är först under 2012 att komplettera sin gamla kalla konserverade partigröt med den angelägna ingrediensen? Ta bidragen från folk och tvinga dem sätta sig i entreprenadmaskiner.

Visst! Stora utmaningar väntar inte bara i den politiskt korrekta världen utan också i den Svenska verkligheten. Tur att vi har duktiga kommunalpolitiker för all lokal välfärdsproduktion. Hur skulle det annars gå?

Hans Jensevik

Vi kan kommuner

För att gå rakt på sak så är balanskravet en politisk dysfunktionell lösning. Det finns inget stöd för detta i ekonomisk teori. Nu ska dysfunktionella fondregler tillfogas på lokal nivå i syfte att utjämna konjunkturen.

Ekonomisk teori erbjuder ett väletablerat synsätt som kallas solvens. En organisation som klarar alla sina framtida åtaganden med den ekonomiska ställning man har idag kallas solvent. En sådan organisation skall styras så att det solventa läget bevaras varje år in i framtiden. Går detta synsätt att tillämpa på kommuner? Ja, mycket väl! Och det är också en möjlig operativ lösning för god ekonomisk hushållning enligt kommunallagen. Balanskravet är något helt annat. Det är resultatet av en politisk tillyxad kompromiss.

En kommun som ratas A1 eller A2 i Svensk Kommunratings betygsystem ”har framtidens ekonomi redan idag”. En sådan kommun är meriterad för en Finansiell Elitlicens under ett år från och med det betygskommittén vid en rating avslutat sitt arbete. Målet för en solvent kommun med betyg på A-nivå är att ha en Finansiell Elitlicens varje år in i framtiden. Detta är vår tillämpade operativa tolkning av kommunallagens krav på god ekonomisk hushållning. Våra tjänster är varumärkesskyddade.

Det ligger också i sakens natur att en kommun som styrs långsiktigt enligt solvensprinciper ska få ha konjunkturutjämnade fonder på lokal nivå och det behövs inga särskilda regleringar. Så har det varit. Före utjämningen och maxtaxornas tid gjorde varje kommun sin egen skatteprognos över flera år in i framtiden. Man hade egna skattebaser. Blev utfallet bättre så ökade skatteregleringsfonden och vice versa. Det var långsiktigt och odramatiskt på lokalplanet.

Varför förbjöds fonder i kommunerna? Rikspolitikerna var inte populära efter 1990-talets finansiella ”dikeskörningar” och behövde revanschera sig. Man hade inte bara havererat med statsfinanserna. Utrikespolitiken tog EU hand om. De statliga verksamheterna var få, polisen, domstolar, fängelser, försvaret, vägar, järnvägar och dessa hade man ”besparat” sönder och de var inga röstmagneter. Sedan fanns hela bidragssektorn och den tvingades man också brandskatta, exempelvis avvecklades hela den bostadssociala politiken och ur AP-fonderna togs 250 miljarder kronor fastän man var väl medveten om att man lade solvensen i överkant av den inbyggda bromsen. Och nu sägs att finanskrisen har utlöst bromsen.

En undersökning visade för de hukande riksdagsmännen under 90-talet att de mest populära frågorna var vård, skola och omsorg. Dessa bestämde kommunalpolitikerna över och de förfogade också över pengarna. Nu skulle vård, skola och omsorg centraliseras till riksdagen men frågan var hur. Riksdagsmännen ville igen bli hjältarna i systemet och lokalpolitikerna skulle helst ses som de misslyckade.

Styrningen över den lokala välfärdsproduktionen gick inte att centralisera. Det insåg man centralt men man kunde ta pengarna från lokalpolitikerna. Dessa centraliserades till riksdagen genom kommunal utjämning och maxtaxor med hjälp av klassisk ”Robin-Hood”-politik. Det skulle igen styras genom öronmärkta statsbidrag. Men när rikspolitikerna gav pengar till en kommunal verksamhet så fann de att lokalpolitikerna fonderade dessa. De fick inte genomslag. Alltså förbjöds fonder lokalt. Hade man presskonferens i Rosenbad på måndag och förmedlade pengar till en kommunal verksamhet så skulle genomslag ske i 290 kommuner redan dagarna efter.

Nu påstår svenska nationalekonomer, som fortfarande tror att lokalpolitikerna förfogar över egna pengar, att lokalpolitikerna beter sig medcykliskt och förstärker konjunkturen. Men hur kan de göra det när de får pengar från riksdagen? Det är rikspolitikerna som förmedlar pengarna till kommunerna på ett medcykliskt sätt. Om utjämnade fonder skall ligga någonstans så vore det väl centralt? Men då skulle ju rikspolitikerna utpekas om de skulle råka göra fel. Det är lokalpolitikerna som skall framstå som misslyckade och därför skall utjämningsfonderna finnas på lokal nivå. Med 290 + 21 fonder så kommer säkert ett antal kommuner att fondera fel varje år och man kan peka finger!

Rikspolitikerna är rösträknare och styr minst av allt resurserna till kommunerna efter konjunkturen. När man nu väljer att inte ha en fond centralt i riksdagen utan 290 + 21 lokalt så blir det ett ganska komplicerade system för ”tvångssparande” för att inte lokalpolitikerna ska kunna förstöra rikspolitikernas styrambitioner när det gäller vård, skola och omsorg.

Hans Jensevik

Vi kan kommuner!

Utjämningen tömmer landsbygden var rubriken i november 2010 på Kommunexpertens artikel om incitamenten i systemet för utjämning av skatteintäkter och verksamhetskostnader mellan Sveriges 290 kommuner. Det är rubriken på den analysartikel i samma ämne som kommer ut nu sista veckan i november 2011. Ett sätt att redan nu hämta ner artikeln är att gå in på www.kommunrating.se och trycka knappen ”SKR play arkiv”. Under filmerna, som också finns på YouTube om hur utjämningen tömmer landsbygden, finns länken till det ställe där du kan hämta ner hela artikeln utan kostnad. Man varför inte se på filmerna?

Syfte med utjämningen var att omfördela de beskattningsbara inkomsterna mellan kommunerna så att det på lång sikt blev lika höga skattesatser i hela landet. Det har inte skett. Vi är på väg åt motsatt håll. Utjämningen omfördelar i stället effektiviseringskraven mellan kommunerna. Resultatet är sju oönskade effekter.

För det första, i stället för höjda skatter i ”rika” kommuner har dessa hamnat under starkt effektivitetstryck och har också blivit effektiva. För det andra, de ”fattiga” kommunerna fick pengar genom utjämningen. Men utpekade som ”fattiga” fick de också argumenten för att höja skatterna ännu mer och har gjort så. För det tredje, den möjlighet till sänkta skatter för att bland annat förbättra det lokala näringslivsklimatet var inget alternativ då det inte längre fanns raka rör mellan de lokala företagen och kommunens kassa. För det fjärde, för att göra av med alla pengar tvingas dessutom dessa kommuner att vara ineffektiva.

För det femte, underskattas styrkan i de felaktiga incitamenten ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Samhällsbyggargenerationen 26-44 år flyr hög skatt. Det är inte trovärdigt men det är så statistiskt sett. Om detta finns en artikel i nr 2 av Kommunexperten 2011. I den visas att denna så viktiga åldersgrupp netto flyttar från 249 kommuner till 41 kommuner. Den arbetskraft, som 249 kommuner behöver för att sköta om sina äldre om 10 á 20 år har flyttat till storstädernas lågskattekommuner.

För det sjätte, så är bidragsregimerna i kommunerna ute i landsbygden mindre generösa än i många kommuner kring de tre storstadsområdena. Detta beskriver en artikel i Kommunexperten nr 5, 2011. Det sägs finnas en snabb näringslivsdriven expansion av befolkningen i våra storstadsområden. Enbart Stockholm antas växa med 800 000 invånare fram till 2030. En betydande del av denna tillväxt kan inte alls härledas till ett expanderande näringsliv utan har faktiskt generösa bidragsregimer som drivkraft. Vi vill inte se och förstå att bidragstagare flyttar till kommuner med de mest generösa bidragsregimerna.

För det sjunde, så är det desto lättare att vara pensionär i landsbygdskommuner än socialbidragstagare. Det är helt enkelt inte lönsamt för pensionärer att flytta med sina barn från kommunerna på landsbygden och in till storstadsområdena av två viktiga skäl. Det satsas mycket mer pengar på kvaliteten i vården ute i landet och man behöver inte betala så mycket för den. Om detta handlar en artikel i Kommunexperten nr 8, 2011.

Hur äldreomsorgen skall klaras i framtiden ses idag som en finansieringsfråga och så formuleras förmodligen uppdraget till den utredningen som staten avser tillsätta om den framtida vården. Finansieringen är faktiskt en liten fråga jämfört med den realekonomiska som inte alls beaktas, dvs var i geografin finns pensionärerna om 10 á 20 år och var finns arbetskraften. I det perspektivet riktas uppmärksamheten omedelbart mot arbetsmarknaden. Har vi en så effektiv arbetsmarknad att arbetskraft kommer att allokeras till pensionärerna i de kommuner där behoven av vård finns i framtiden? Det politiskt nonchalanta svaret på denna allvarliga fråga är hittills arbetskraftsinvandring. Är det trovärdigt mot ovanstående bakgrund? Varför skulle en invandrare reagera annorlunda än en svensk på den svenska ekonomins ekonomiska incitament?

Vi kan kommuner

Hans Jensevik

Man kan läsa att svensken är dålig i matematik, kan inte hantera miniräknare och blir lurad av de flesta när det gäller ekonomi. Speciellt aktörer inom finanssektorn utmärker sig. Men hur är det med kommunpolitiker? Vad säger en överslagskalkyl?

Nackas totala intäkter under 2010 uppgår till 4 600 miljoner kronor. En (1) procent av detta är 46 miljoner kronor. Vad som fattas är 1,4 procent av kommunens totala omsättning i förvaltningarna. Det är inte mycket. Det närmar sig felräkningsmarginalerna. Det klart att det går att prioritera in det om den politiska viljan finns.

I Nacka, berättar vårt expertsystem, finns det överkostnader i verksamheterna på 855 miljoner kronor. Det skall ställas mot behovet 65 miljoner kronor. Beloppet 65 miljoner kan plockas ur överkostnaderna 13,2 gånger. Det är således 13,2 gånger effektivare att pressa ner kostnaderna än att höja skatten. I varje fall är det så rent kalkylmässigt sett.

Avgiftspotentialen anges till 123 miljoner kronor. Beloppet 65 miljoner kan plockas ur denna potential 1,9 gånger. Det är således 1,9 gånger effektivare att höja avgifter än att höja skatten, också rent kalkylmässigt sett.

Sammantaget är andra åtgärder än att höja skatten med 0,35 procent 15,1 gånger effektivare.

Svensk Kommunrating har funnits i mer än 20 år. När kommuner står inför skattehöjningar har förr i tiden våra säljare tagit kontakt med kommunen för att föreslå att man låter analysera sin ekonomi och sina finanser. Det är sällan välkommet. Kanske skall man vända sig direkt till kommunens väljare med lite kalkylfakta, som här?

Vi kan kommuner.

Hans Jensevik

Dexia var verksamt i Sverige i slutet av 1990-talet och hade kontakt med Svensk Kommunrating för riskklassning av svenska kommuner. Men det blev inte mycket av den varan. De lämnade oss med beskedet att de skulle låna ut till kommuner som fick lån av Kommuninvest. Hände det något med en sådan kommun skulle svenska staten inte bara rädda Kommuninvest utan också Dexia. Ska vi vara förvånade över att Dexia blev första bank i akutkön?

Denna text finns i ledaren till Kommunexperten nr 9, 2011 som i digital form distribuerades idag 2011-10-13. Papperstidningen når prenumeranterna i början av nästa vecka.

Vi kan kommuner!

Hans Jensevik